Liksom för att riktigt tillgodogöra sig de sista minuterna av sitt besök i det trevligaste av alla vardagsrum kröp fru Ridell ihop ännu mer i sin stora öronlappsfåtölj framför den öppna spiseln, där man nyss hade stekt äpplen framför elden. Hennes ögon vilade på de två, som satt ett litet stycke därifrån i lampans vita ljuskrets, modern med sin stickning, dottern med sitt skissblock. Svårt att säga, vad som gjorde det stora, låga rummet så förtjusande. Kanske de många trevliga vrårna - kanske den kultiverade och personliga stilen över minsta småsak - kanske också den lugna och varma gladlynthet, som strömmade ut från de båda där vid sitt arbete.

- Kära Lisen, mumlade hon sömnigt ur sin öronlappsfåtölj, jag har det så bra, så jag vill rakt inte ut i regnet och blötan. Jag vill stanna här hos er. Ni är världens lyckligaste familj, vet ni det?

- Kanske det, sade fru Lisen och log över sin stickning. Peppar peppar, för resten. Man kanske inte skulle ha det så bra. Man förtjänar det inte.

- Vad du pratar, mamma! sade Annika förebrående och såg upp från skissblocket. Vem förtjänar det så bra som du! Du som är det raraste som finns!

- Hu! sade fru Ridell och kikade ut från sitt gömsle. Hör ni vad det blåser och regnar! Och nu ska jag ut!

Just nu drev en by mot fönstret, det smattrade och skvalade. Utanför stod kvällen sen och mörk, och glesa lyktor lyste upp villastadens bottenlösa vägar. Alla ryste till vid ljudet av regnet mot rutan - och rysningen ökade ytterligare deras känsla av värme och trevnad. Liksom pelargonerna innanför de översköljda rutorna var man ljuvligt skyddad och fredad för allt ont.

Från övre våningen hördes ett lätt knarrande. Fru Ridell lyssnade: det var steg, som gick fram och åter, fram och åter. Det måste vara den yngsta dottern, Kerstin, som strax efter teet dragit sig tillbaka till sitt rum.

- Vad hon är orolig där uppe! sade fru Ridell.

- Ja - det är hon verkligen, sade Lisen Dunker efter en kort tystnad. Kerstin är en orolig ande. Det är kanske ungdomen - det går väl över.

- Ja men mamma - aldrig har jag varit sån? invände Annika. Och du vill väl inte påstå, att jag inte har varit lika ung som Kerstin?

Fru Dunkers enda svar var först ett leende, sedan, då leendet hade dött bort, en suck. Fru Ridell reste sig.

- Ni får hälsa Georg så mycket! sade hon. Stackare, att hans sammanträde ska dra ut så på tiden.

I samma ögonblick ljöd stampande på förstukvisten och skrapande på torkmattan utanför. Strax därpå hördes nyckeln i låset, och Georg Dunker steg in, regnvåt och glad. I de grå ögonbrynen satt stora droppar och glittrade i skenet från lampan, och hans ansikte, upphettat av den piskande blåsten, lyste upp, då den varma tryggheten här inne slog emot honom. Han flängde av sig de våta ytterkläderna och steg in som till fest. Fru Ridell kunde inbillat sig, att det var hennes närvaro, som gjorde kvällen så glad. Det gjorde hon nu inte, för hon kände familjen - men överflödig kände man sig aldrig här, och ingenstams var det så lätt att vara som hemma. En stund till måste hon stanna och dela Lisens och Annikas glädje över att ha husfadern där igen.

En kort stund senare knarrade trappan under lätta långsamma steg. Bland ytterkläderna i den mörka tamburen rotade någon som tydligen ville göra så lite väsen av sig som möjligt. Just för att denna någon var så tyst och försiktig, lystrade hela familjen, och Georg Dunker ropade:

- Ska du gå ut, Kerstin?

- Ja, jag tänkte gå ut och gå ett slag, svarade en kylig och liksom avlägsen flickröst.

Ingen hade något att invända, men man såg på varandra. Från den stillsamma och osynliga familjemedlemmen i tamburen tycktes en kall fläkt nå dem. “En ängel går genom rummet”, tänkte fru Ridell, men måste genast själv göra den invändningen, att om detta var en ängel, så var änglar ganska beklämmande väsen.

Då Kerstin kom hem igen, hade Annika redan gått och lagt sig i deras gemensamma rum.

- Du får gärna tända, jag har i alla fall inte somnat än, sade hon, då systern försökte klä av sig i mörkret. Kerstin tände. Hennes ansikte flammade rött efter promenaden i det vilda vädret.

- Vet du, det kan vara så skönt ibland att gå i regn och blåst, sade hon liksom urskuldande. Man blir en smula lugnare. Kanske man behöver någon att slåss med.

Annika låg och kisade mot ljuset.

- Sover du bättre nu om nätterna? frågade hon lågt.

Kerstin skakade på huvudet.

- Men säg inget åt mamma, bad hon. Det oroar henne bara.

Då mörker och tystnad åter sänkt sig över rummet, låg Annika en kort stund och funderade över familjens olycksbarn, skuggan över idyllen, nervknytet Kerstin - hon som tog allting så tungt och var överkänslig för livets smärtsamma sidor. Men bara en kort stund, sedan somnade hon.

Det mörka halvåret öppnade sig som en svart tunnel, slök alla de resande och släppte åter fram dem i dagsljuset, när det började lida mot vårkanten. Annika var trött och så pass nere som hennes glada lynne tillät. Hon hade haft ledsamheter på Konstakademin för några intriganta kamraters skull.

Då hon så kom hem en eftermiddag, mötte henne modern med blekt och ängsligt ansikte.

- Var lite tyst! bad hon dottern. Georg mådde så illa, han kom hem i dag mittunder arbetstiden …

Annika besvarade hennes skrämda blick. Utan att någon hade nämnt dess namn, reste sig ett spöke mellan dem: i Stockholmstrakten hade på sista tiden förekommit flera fall av epidemisk hjärnhinneinflammation.

- Har du skickat efter doktorn? frågade Annika. Samtidigt som hon såg modern nicka, tillade hon: Var är Kerstin?

- På föreläsning på högskolan. Jag vågar inte tänka på hur hon …

Doktorn kom och utlät sig mångtydigt. Han förordade, att den sjuke flyttades till sjukhuset med ambulans. Just som ambulansen höll på vägen, var också Kerstin framme vid grinden, stannade ett ögonblick och fortsatte långsamt uppför grusgången.

Fru Dunker kom emot henne redan på förstukvisten.

- Far är sjuk! sade hon, och i sitt upprörda tillstånd omfamnade hon Kerstin, något som hon annars aldrig kom sig för med. Var inte rädd, var inte rädd, det är kanske inget farligt alls …

Men hennes flämtande andhämtning och feberaktiga rörelser talade ett annat språk. Då grep Kerstin med ett stadigt tag om hennes skälvande händer och sade med mycket lugn, mycket fast röst:

- Så, lilla mamma, det här kan vi inte göra något åt! Vi får väl tåla oss och se! Kom in nu och sätt dig ett slag!

Fru Dunker såg upp i sin yngsta dotters hårda blå ögon med tacksamhet och kanske också en liten smula skam. Hon kände, hur hon i djupet av sitt hjärta inte begärde bättre än att som ett litet barn få överlämna sig åt dessa fasta händer och denna fasta röst … Men hon var inte barn, hon var mor och måste ordna och bestämma. Hon skulle följa med Georg till sjukhuset, och hon var alldeles färdig, så när som på en sak, som hon hade glömt och inte kunde komma på. Kerstin upplyste henne om att det var hatten.

Uppe på sitt rum satt Annika förstenad och såg efter den bortrullande ambulansen. Hon vände sig inte om, då hon hörde Kerstin komma in.

- Vet du, att det är söndag i morgon? frågade Kerstin. Tilda vet ingenting, och mamma kom sig inte för med att ordna med något. Vi måste skynda oss, innan affärerna stänger.

- Kan du tänka på middagsmat nu? frågade Annika dovt.

- Jo du, det kan jag, och nu sätter du genast på dig hatt och kappa och följer med, för du har mer sakkunskap än jag på det området.

Likgiltigt lydde Annika. Under vägen tvangs hon i alla fall av systerns lugna saklighet att rycka upp sig, så att hon åtminstone svarade och iakttog vanlig behärskning. Det var ändå hon, som måste ta sig samman och beställa vad man skulle ha, för hon hade bättre än Kerstin reda på vad som gick åt i hushållet. Men bra skönt var det att ha Kerstins ögon över sig hela tiden.

Modern kom hem sent på kvällen, och det blev inte mycket sagt, förrän man gick och lade sig. Annika hade svårt att somna. Äntligen måtte hon ändå ha slumrat till, för hon for upp ur en helt annan tillvaro och konstaterade, att Kerstin i tofflor och morgonrock gick tvärsöver golvet och bort till dörren, som hon öppnade på glänt.

- Vad är det? frågade Annika yrvaken.

- Det lyser ur mammas nyckelhål, svarade systern. Hon ska sova. Får jag tända och ta fram mina tabletter?

Så fort det var gjort, släckte hon åter och smög sig ut, men stängde inte dörren riktigt efter sig. Annika satte sig upp och lyssnade till de båda rösterna, som nådde henne, utan att hon kunde urskilja orden - den ena jämrande och skrämd, den andra övertalande och lugnande, själv orubbligt lugn och blid. Slutligen tystnade rösterna, bara den jämrande höjde då och då några enstaka ljud. Då allt varit stilla en lång stund, kom Kerstin åter insmygande.

- Hon sover, sade hon. Behöver du kanske också en tablett?

- Det tror jag inte. Jag sover hur ledsen jag är.

- Det är bra, sade Kerstin gillande och kröp ner under täcket.

Sedan det hemska budet hade kommit från sjukhuset, att det verkligen var hjärnhinneinflammation, följde dagar och veckor som en mardröm. Den sjuke fick inte ta emot besök, endast per telefon kunde man göra sig underrättad om hans tillstånd. Fru Lisen Dunker var aldrig riktigt närvarande i sitt hem, trots att hon ständigt vankade omkring överallt, i trappor och rum. Hon hade alltid haft svårt att komma ihåg saker och ting - nu glömde hon allt. - För karantänens skull stannade de båda flickorna hemma, och Tilda i köket lät buden sätta sina varor på långt avstånd utanför kökstrappan. Annika var borta liksom modern. Det var inte precis minnet som svek henne, men hon tycktes ha mist all företagsamhet. Då olyckan slår ner som en blixt över världens lyckligaste familj, kommer plötsligt allt att se så meningslöst ut. Kerstin ensam var full av handling, full av kraft, som också räckte åt de andra.

Då den rödgråtna Annika satt ensam i skymningen inne i deras rum, kunde Kerstin komma in, lägga handen på hennes skuldra och stå så en lång stund alldeles tyst. Hon hade aldrig varit smeksam, Kerstin, och var det inte heller nu. Hon hade aldrig haft lätt för att finna vackra ord och hade det inte heller nu. Men hela hennes väsen utstrålade en seg, stillsam tapperhet, som drog upp de andra ur det formlösa.

En kväll, då fru Dunker och Annika båda befann sig i vardagsrummet - modern satt vid fönstret med händerna oroligt plockande i knät, dottern stod lutad mot väggen och följde med ögonen visarnas långsamma gång över den gamla moraklockans urtavla - kom Kerstin in med en bok i handen.

- Jag har hittat en sådan förtjusande bok, sade hon. Vet ni vad jag föreslår, nu när vi får hålla oss hemma om kvällarna? Jo, att en av oss läser högt, medan de andra handarbetar.

Fru Dunker smålog vemodigt, men för att inte göra Kerstin ledsen samtyckte man. Kerstin började läsa själv. Hon hade ett jämnt och redbart sätt att läsa, och boken var i sig själv fängslande nog. De andra hörde på över sina handarbeten, i början förstrött, sedan intresserade.

- Jag är så trött i halsen i dag, förklarade Kerstin en kväll, sedan hon läst en stund. Nu kan du fortsätta ett tag, Annika. Jag måste för resten stoppa ett par strumpor.

Annika tog vid. Hon var för otålig i sin läsning, flög över raderna, stakade sig, stammade och läste fel. Till slut blev det för mycket för fru Dunker. Hon hade i sin ungdom gått i Dramatens elevskola och visste, hur man egentligen borde behandla svenska språket.

- Du slarvar, Annika, sade hon. Ge mig boken, så får du fortsätta med din välsignade jumper.

Och de båda flickorna lyssnade med uppriktigaste beundran och allt livligare intresse till fru Dunkers dramatiska sätt att föredra de laddade samtalen. Då klockan slog läggdags och man lade bort boken, lyste två skära rosor på den gamla damens kinder och hennes ögon hade fått glans.

- Jag riktigt skäms, sade hon, men jag har faktiskt haft ett sådant nöje av det! Lova att jag får läsa en bit i morgon också!

- Ja, om jag får laga dina nattlinnen i stället! sade Kerstin. Och det fick hon.

Så kom fru Dunker en morgon in till sina döttrar, som i vardagsrummet väntade på den dagliga rapporten från sjukhuset.

- De - de säger, att han är utom all fara nu, sade hon tonlöst.

- Mamma! skrek Annika till med fasa i rösten. De hade aldrig talat om saken, hon och Annika. Ännu mindre hade läkaren sagt något åt det hållet. Men båda hade tydligen ändå haft klart för sig, att hjärnhinneinflammation brukade sluta med döden - eller sinnessjukdom. Fru Dunker hade dagar och nätter igenom hållit en förfärlig tanke på avstånd, en som trängde sig på men som inte fick tänkas till slut: “Vilket skulle du helst vilja…?”

Då Annika skrek till, hade Lisen Dunker riktat sina ögon mot Kerstin, i en vild förhoppning att åtminstone inte hon skulle förstå det hotfulla glädjebudskapet. Men Kerstins min sade, att också hon visste. Ett snabbt, dödligt allvar gick som ett ryck över hennes unga ansikte och var borta igen. Ingen sade något, och tystnaden i det soliga rummet var tryckande, själva moraklockans ticktack var fullt av skrämsel, där den mätte den korta fristen mellan dem och framtiden.

Det första som sades kom från Kerstin, med hennes lugna jämna röst:

- Sa de något om när han skulle få komma hem?

- Nej, svarade modern kort, och hon kunde inte hjälpa, att hon tyckte Kerstin var hjärtlös. Vem kunde veta, om han alls skulle komma hem mer, trots att han var räddad till livet? Och om han kom - hur skulle det bli?

Första gången de besökte honom, var det hon och Kerstin som reste in. Annika vågade inte. Ute i korridoren grep fru Dunker sin dotter i armen och sade med kvävd röst:

- Gå in först, Kerstin. Jag kan inte. Jag vet ju inte…

Dotterns långa smärta gestalt dök in genom sjukrumsdörren, medan Lisen Dunker sjönk ner på en bänk, utan en tanke i sin hjärna, utan att se och utan att höra. Men bara en kort stund efteråt stod Kerstin åter bredvid henne, strålande över hela ansiktet, fastän tårarna strömmade över kinderna.

- Du kan lugnt gå in, sade hon. Han är alldeles som vanligt, fast förfärligt matt. Du får inte vara inne länge.

Doktorn bekräftade, att Georg Dunker hade gått igenom den hemska sjukdomen utan annat men än en lätt lomhördhet, som sannolikt också skulle ge med sig så småningom. Så ovanlig som familjen hade föreställt sig var denna lyckliga utgång tydligen inte.

Men den kvällen bröt Kerstins styrka samman för första gången. Hon fick ett våldsamt gråtanfall, och det var Annika, som nu fick trösta och vara tillflykt. Liksom de romerska diktatorerna nedlade Kerstin Dunker sitt kortvariga välde, så fort farans tid var över.

En vacker sommarkväll åtskilliga månader senare var familjen samlad i trädgården tillsammans med den trogna grannen fru Ridell. Borta vid knuten stod Georg Dunker, försjunken i sin vackra blommande delphinium, och man passade på att förundra sig över hans spänstighet. Så gled samtalet, som så lätt hände, in på de förfärliga veckorna i våras.

- Och du, Kerstin, sade fru Ridell, du som var så otroligt modig och duktig, har jag hört - trodde du verkligen hela tiden, att det skulle gå så bra som det gick?

- Det vet jag inte, sade Kerstin förlägen. Nej, det trodde jag nog inte alls egentligen. För resten vet jag inte vad jag trodde. Det var ju inget att tro, man kunde ändå inget göra. Annat än gå tvärsigenom.

- Ja, sade Lisen Dunker och smålog mot fru Ridell, det finns så underliga - plantor i Vår Herres hage. De vanliga sorterna, som är du och jag och många andra, de behöver sol och värme, om de ska slå ut. Men så finns där andra, som har bra nog mycket mer komplicerade fordringar för att kunna blomma.

Kerstin rodnade. Hennes korta glansperiod hade givit henne ett självförtroende, som hon förut saknat, och det hade tinat upp henne och gjort henne mer tillgänglig och meddelsam. Förr i världen skulle hon då aldrig kunnat svara så som hon nu gjorde:

- Ja - nu vet jag åtminstone, att jag vill bli något påfrestande. Inte vet jag riktigt vad, det klarnar kanske så småningom - men det får i alla fall inte vara för lätt.