Svenska Italiano
Liksom för att riktigt tillgodogöra sig de sista minuterna av sitt besök i det trevligaste av alla vardagsrum kröp fru Ridell ihop ännu mer i sin stora öronlappsfåtölj framför den öppna spiseln, där man nyss hade stekt äpplen framför elden. Hennes ögon vilade på de två, som satt ett litet stycke därifrån i lampans vita ljuskrets, modern med sin stickning, dottern med sitt skissblock. Svårt att säga, vad som gjorde det stora, låga rummet så förtjusande. Kanske de många trevliga vrårna - kanske den kultiverade och personliga stilen över minsta småsak - kanske också den lugna och varma gladlynthet, som strömmade ut från de båda där vid sitt arbete. Come a volersi godere al massimo gli ultimi minuti della sua permanenza nel più piacevole dei salotti, la signora Ridell si raggomitolò ancora di più sulla grande poltrona davanti al camino, dove le mele avevano appena finito di arrostirsi sul fuoco. I suoi occhi si posarono sulle due donne, madre e figlia, sedute poco distante al chiarore della lampada, la prima con il suo lavoro a maglia, la seconda con l’album da disegno. Cosa esattamente rendesse così piacevole la stanza, ampia e bassa, era difficile a dirsi. Forse i tanti angoletti così gradevoli, forse lo stile curato e personale di ogni minimo dettaglio, forse anche la calma, calda serenità che emanava dalle due donne, intente alle loro attività.
- Kära Lisen, mumlade hon sömnigt ur sin öronlappsfåtölj, jag har det så bra, så jag vill rakt inte ut i regnet och blötan. Jag vill stanna här hos er. Ni är världens lyckligaste familj, vet ni det? - Lisen cara, - mormorò sonnolenta dalla sua poltrona, - si sta così bene che non ho nessuna voglia di uscirmene fuori alla pioggia e al freddo. Voglio restare qui da voi. La vostra dev’essere la famiglia più felice al mondo.
- Kanske det, sade fru Lisen och log över sin stickning. Peppar peppar, för resten. Man kanske inte skulle ha det så bra. Man förtjänar det inte. - Può darsi - disse la signora Lisen guardando il suo lavoro a maglia con un sorriso. - Tocchiamo ferro. Forse non dovrei passarmela così bene. Non me lo merito.
- Vad du pratar, mamma! sade Annika förebrående och såg upp från skissblocket. Vem förtjänar det så bra som du! Du som är det raraste som finns! - Ma che dici, mamma! - disse Annika in tono di rimprovero alzando gli occhi dall’album da disegno. - Chi se lo merita se non tu, che sei la più gentile che ci sia!
- Hu! sade fru Ridell och kikade ut från sitt gömsle. Hör ni vad det blåser och regnar! Och nu ska jag ut! - Uff! - fece la signora Ridell facendo capolino dal suo cantuccio. - Sentite che vento che tira, e come piove! Ed io che devo uscire proprio adesso!
Just nu drev en by mot fönstret, det smattrade och skvalade. Utanför stod kvällen sen och mörk, och glesa lyktor lyste upp villastadens bottenlösa vägar. Alla ryste till vid ljudet av regnet mot rutan - och rysningen ökade ytterligare deras känsla av värme och trevnad. Liksom pelargonerna innanför de översköljda rutorna var man ljuvligt skyddad och fredad för allt ont. Proprio in quel momento, una folata di vento colpì la finestra, che sbatté rumorosamente. Fuori era calata l’oscurità della sera e poche lanterne illuminavano le strade del villaggio, di cui non si riusciva a scorgere la fine. Le tre le donne rabbrividirono al suono della pioggia sul vetro, e quel brivido accrebbe ulteriormente la sensazione di tepore e di benessere che provavano. Come i gerani al di qua dei vetri bagnati, erano al riparo, protette da ogni male.
Från övre våningen hördes ett lätt knarrande. Fru Ridell lyssnade: det var steg, som gick fram och åter, fram och åter. Det måste vara den yngsta dottern, Kerstin, som strax efter teet dragit sig tillbaka till sitt rum. Dal piano di sopra giunse un leggero scricchiolio. La signora Ridell ascoltava: erano passi che facevano avanti e indietro, avanti e indietro. Doveva trattarsi della figlia minore, Kerstin, che si era ritirata nella sua stanza subito dopo il tè.
- Vad hon är orolig där uppe! sade fru Ridell. - Com’è inquieta lei, lá sopra! - disse la signora Ridell.
- Ja - det är hon verkligen, sade Lisen Dunker efter en kort tystnad. Kerstin är en orolig ande. Det är kanske ungdomen - det går väl över. - Sì, proprio inquieta, - fece Lisen Dunker dopo una breve pausa. - Kerstin é uno spirito tormentato. Sarà la giovinezza - passerà.
- Ja men mamma - aldrig har jag varit sån? invände Annika. Och du vill väl inte påstå, att jag inte har varit lika ung som Kerstin? - Va bene, mamma, ma sono mai stata così, io? - obiettò Annika. - Non vorrai venirmi a dire che non sono stata giovane proprio come Kerstin?
Fru Dunkers enda svar var först ett leende, sedan, då leendet hade dött bort, en suck. Fru Ridell reste sig. Per tutta risposta, la signora Dunker sorrise. Poi, quando il sorriso si spense, sospirò. La signora Ridell si alzò.
- Ni får hälsa Georg så mycket! sade hon. Stackare, att hans sammanträde ska dra ut så på tiden. - Salutatemi tanto Georg! - disse. - Mi dispiace che la sua riunione stia andando tanto per le lunghe.
I samma ögonblick ljöd stampande på förstukvisten och skrapande på torkmattan utanför. Strax därpå hördes nyckeln i låset, och Georg Dunker steg in, regnvåt och glad. I de grå ögonbrynen satt stora droppar och glittrade i skenet från lampan, och hans ansikte, upphettat av den piskande blåsten, lyste upp, då den varma tryggheten här inne slog emot honom. Han flängde av sig de våta ytterkläderna och steg in som till fest. Fru Ridell kunde inbillat sig, att det var hennes närvaro, som gjorde kvällen så glad. Det gjorde hon nu inte, för hon kände familjen - men överflödig kände man sig aldrig här, och ingenstams var det så lätt att vara som hemma. En stund till måste hon stanna och dela Lisens och Annikas glädje över att ha husfadern där igen. Nello stesso preciso istante, si sentirono dei passi provenienti dal primo piano e uno strusciare di piedi sullo zerbino. Poco dopo si udí la chiave girare nella serratura. Georg Dunker fece capolino, bagnato fradicio ma allegro. Grosse gocce di pioggia intrappolate nelle sue sopracciglia grigie scintillavano alla luce della lampada ed il suo volto, arrossato dal vento sferzante, s’illuminò non appena il piacevole tepore dell’interno lo raggiunse. Si sfilò il soprabito bagnato ed entrò come si entra ad una festa. La signora Ridell avrebbe potuto pensare che fosse la sua presenza a rendere la serata così lieta, ma conosceva la famiglia e non lo fece. In quella casa, ad ogni modo, di troppo non ci si sentiva mai e in nessun altro luogo era così facile sentirsi a casa. Doveva pur restare ancora un pochino e condividere la gioia che Lisen ed Annika provavano nel veder tornare a casa marito e padre.
En kort stund senare knarrade trappan under lätta långsamma steg. Bland ytterkläderna i den mörka tamburen rotade någon som tydligen ville göra så lite väsen av sig som möjligt. Just för att denna någon var så tyst och försiktig, lystrade hela familjen, och Georg Dunker ropade: Poco dopo, qualcuno scese le scale in punta di piedi e si mise a frugare tra i cappotti nell’ingresso, cercando chiaramente di fare il minor rumore possibile. Proprio perché quel qualcuno era così silenzioso e attento a non farsi notare, l’intera famiglia si mise in ascolto, e Georg Dunker chiese:
- Ska du gå ut, Kerstin? - Stai uscendo, Kerstin?
- Ja, jag tänkte gå ut och gå ett slag, svarade en kylig och liksom avlägsen flickröst. - Sì, pensavo di fare due passi fuori, - rispose fredda e quasi scostante una voce di ragazza.
Ingen hade något att invända, men man såg på varandra. Från den stillsamma och osynliga familjemedlemmen i tamburen tycktes en kall fläkt nå dem. “En ängel går genom rummet”, tänkte fru Ridell, men måste genast själv göra den invändningen, att om detta var en ängel, så var änglar ganska beklämmande väsen. Nessuno ebbe nulla da obbiettare, ma tra i familiari ci fu uno scambio di sguardi. Parve che dall’ingresso, dove la ragazza se ne stava in silenzio, nascosta alla loro vista, li avesse raggiunti una folata di vento freddo. “Un angelo che attraversa la stanza”, pensò la signora Ridell, ma subito dovette ribattere a sé stessa che, se quello era un angelo, gli angeli erano creature alquanto inquietanti.
Då Kerstin kom hem igen, hade Annika redan gått och lagt sig i deras gemensamma rum. Quando Kerstin tornò a casa, Annika si era giá coricata nella loro camera da letto.
- Du får gärna tända, jag har i alla fall inte somnat än, sade hon, då systern försökte klä av sig i mörkret. Kerstin tände. Hennes ansikte flammade rött efter promenaden i det vilda vädret. - Accendi pure la candela, tanto non mi sono ancora addormentata, - disse mentre la sorella cercava di spogliarsi al buio. Kerstin l’accese. Il suo viso era rosso fuoco dopo la passeggiata nel tempo inclemente.
- Vet du, det kan vara så skönt ibland att gå i regn och blåst, sade hon liksom urskuldande. Man blir en smula lugnare. Kanske man behöver någon att slåss med. - Sai, certe volte può essere piacevole camminare nel vento sotto la pioggia, - disse con fare di scusa. - Mi aiuta a calmarmi un poco, quando mi sembra di aver bisogno di qualcuno da prendere a pugni.
Annika låg och kisade mot ljuset. Annika, distesa, socchiuse gli occhi verso la luce.
- Sover du bättre nu om nätterna? frågade hon lågt. - Dormi meglio la notte, adesso? - chiese a bassa voce.
Kerstin skakade på huvudet. Kerstin scosse la testa.
- Men säg inget åt mamma, bad hon. Det oroar henne bara. - Ma non dir niente alla mamma, - la pregò. - Si preoccupa e basta.
Då mörker och tystnad åter sänkt sig över rummet, låg Annika en kort stund och funderade över familjens olycksbarn, skuggan över idyllen, nervknytet Kerstin - hon som tog allting så tungt och var överkänslig för livets smärtsamma sidor. Men bara en kort stund, sedan somnade hon. Nella stanza calarono di nuovo il silenzio e le tenebre. Annika, distesa, rifletté per un momento su quella sorella fonte di tante preoccupazioni, l’ombra sul loro idillio, la nervosa Kerstin, che prendeva tutto così sul serio, ipersensibile agli aspetti dolorosi dell’esistenza. Ma fu solo un momento e presto si addormentò.
Det mörka halvåret öppnade sig som en svart tunnel, slök alla de resande och släppte åter fram dem i dagsljuset, när det började lida mot vårkanten. Annika var trött och så pass nere som hennes glada lynne tillät. Hon hade haft ledsamheter på Konstakademin för några intriganta kamraters skull. I mesi più bui dell’anno si aprirono dinanzi a loro come una galleria scura, che inghiotte i viaggiatori per lasciarli uscire alla luce del giorno solo ai primi indizi di primavera. A dispetto della sua indole allegra, Annika era stanca ed abbattuta. All’Accademia di Belle Arti aveva sofferto per il comportamento di alcuni compagni.
Då hon så kom hem en eftermiddag, mötte henne modern med blekt och ängsligt ansikte. Un pomeriggio, tornando a casa, trovò la madre pallida, con un’espressione angosciata sul volto.
- Var lite tyst! bad hon dottern. Georg mådde så illa, han kom hem i dag mittunder arbetstiden … - Fai piano! - chiese alla figlia. - Georg si sentiva così male che oggi è tornato a casa nel bel mezzo del suo turno di lavoro…
Annika besvarade hennes skrämda blick. Utan att någon hade nämnt dess namn, reste sig ett spöke mellan dem: i Stockholmstrakten hade på sista tiden förekommit flera fall av epidemisk hjärnhinneinflammation. Annika ricambiò il suo sguardo spaventato. Senza che nessuno ne pronunciasse il nome ad alta voce, lo spettro della meningite, di cui si erano registrati diversi casi nell’area di Stoccolma, fece il suo ingresso nella stanza.
- Har du skickat efter doktorn? frågade Annika. Samtidigt som hon såg modern nicka, tillade hon: Var är Kerstin? - Hai fatto chiamare il medico? - chiese Annika. Vedendo la madre annuire, aggiunse: - Dov’è Kerstin?
- På föreläsning på högskolan. Jag vågar inte tänka på hur hon … - A lezione, all’università. Non oso pensare a come reagirà alla notizia…
Doktorn kom och utlät sig mångtydigt. Han förordade, att den sjuke flyttades till sjukhuset med ambulans. Just som ambulansen höll på vägen, var också Kerstin framme vid grinden, stannade ett ögonblick och fortsatte långsamt uppför grusgången. Il medico arrivò, ma si espresse in modo ambiguo. Ad ogni modo, raccomandò che il paziente fosse trasferito in ospedale in ambulanza. Proprio mentre l’ambulanza era per strada, Kerstin arrivò al cancello, si fermò un attimo e proseguì lentamente lungo il sentiero di ghiaia.
Fru Dunker kom emot henne redan på förstukvisten. La signora Dunker le venne incontro ancora sulla soglia.
- Far är sjuk! sade hon, och i sitt upprörda tillstånd omfamnade hon Kerstin, något som hon annars aldrig kom sig för med. Var inte rädd, var inte rädd, det är kanske inget farligt alls … - Papà è malato! - disse, e nella tensione del momento abbracciò Kerstin, cosa che altrimenti non le riusciva mai di fare. - Non aver paura, non aver paura, magari non è niente di grave…
Men hennes flämtande andhämtning och feberaktiga rörelser talade ett annat språk. Då grep Kerstin med ett stadigt tag om hennes skälvande händer och sade med mycket lugn, mycket fast röst: Ma il suo respiro ansimante e i suoi movimenti concitati parlavano un’altra lingua. Allora Kerstin le strinse saldamente le mani tremanti e con voce molto calma, molto ferma, le disse:
- Så, lilla mamma, det här kan vi inte göra något åt! Vi får väl tåla oss och se! Kom in nu och sätt dig ett slag! - Ascolta, mammina, noi non possiamo farci niente! Possiamo solo aver pazienza e vedere cosa succede! Adesso entra e siediti un momento!
Fru Dunker såg upp i sin yngsta dotters hårda blå ögon med tacksamhet och kanske också en liten smula skam. Hon kände, hur hon i djupet av sitt hjärta inte begärde bättre än att som ett litet barn få överlämna sig åt dessa fasta händer och denna fasta röst … Men hon var inte barn, hon var mor och måste ordna och bestämma. Hon skulle följa med Georg till sjukhuset, och hon var alldeles färdig, så när som på en sak, som hon hade glömt och inte kunde komma på. Kerstin upplyste henne om att det var hatten. La signora Dunker guardò la figlia minore nei severi occhi blu, con un misto di gratitudine e leggera vergogna. Nel profondo del cuore sentiva di non desiderare altro che affidarsi a quelle mani salde e quella voce ferma, come una bambina piccola… Ma non era una bambina, era una madre, e le spettava organizzare e prendere decisioni. Avrebbe accompagnato Georg all’ospedale, ed era già pronta ad andare , tranne che per qualcosa che non riusciva a ricordarsi. Kerstin le fece notare che si trattava del cappello.
Uppe på sitt rum satt Annika förstenad och såg efter den bortrullande ambulansen. Hon vände sig inte om, då hon hörde Kerstin komma in. Nella sua stanza al piano di sopra, Annika stava seduta, impietrita, a guardare l’ambulanza che si allontanava. Quando sentì Kerstin entrare, non si voltò.
- Vet du, att det är söndag i morgon? frågade Kerstin. Tilda vet ingenting, och mamma kom sig inte för med att ordna med något. Vi måste skynda oss, innan affärerna stänger. - Ti ricordi che domani è domenica? - domandò Kerstin. - Tilda non sa niente, e mamma non è riuscita a predisporre nulla. Sbrighiamoci, prima che i negozi chiudano.
- Kan du tänka på middagsmat nu? frågade Annika dovt. - Riesci a pensare al cibo in questo momento? - chiese Annika stancamente.
- Jo du, det kan jag, och nu sätter du genast på dig hatt och kappa och följer med, för du har mer sakkunskap än jag på det området. - Certo che sì, e adesso mettiti cappello e cappotto e vieni con me, tu che sei più pratica di queste cose.
Likgiltigt lydde Annika. Under vägen tvangs hon i alla fall av systerns lugna saklighet att rycka upp sig, så att hon åtminstone svarade och iakttog vanlig behärskning. Det var ändå hon, som måste ta sig samman och beställa vad man skulle ha, för hon hade bättre än Kerstin reda på vad som gick åt i hushållet. Men bra skönt var det att ha Kerstins ögon över sig hela tiden. Con scarsa convinzione, Annika obbedì. Lungo il cammino, ad ogni modo, la calma fermezza della sorella la costrinse a darsi un contegno, se non altro in modo tale da rispondere e comportarsi come al solito. Inevitabilmente, dal momento che sapeva meglio di Kerstin quali fossero le cose che mancavano in casa, toccava a lei riordinare le idee e decidere cosa bisognava comperare. Tuttavia, avere lo sguardo di Kerstin puntato addosso per tutto il tempo l’aiutava.
Modern kom hem sent på kvällen, och det blev inte mycket sagt, förrän man gick och lade sig. Annika hade svårt att somna. Äntligen måtte hon ändå ha slumrat till, för hon for upp ur en helt annan tillvaro och konstaterade, att Kerstin i tofflor och morgonrock gick tvärsöver golvet och bort till dörren, som hon öppnade på glänt. La madre tornò tardi la sera, e le tre non scambiarono che poche parole prima di coricarsi. Annika non riusciva a dormire. Ad un certo punto dovette finalmente essersi assopita, perché tutto ad un tratto fu riportata alla realtà da Kerstin, la quale, in vestaglia e pantofole, stava attraversando la stanza dirigendosi verso la porta, che aprì leggermente.
- Vad är det? frågade Annika yrvaken. - Che succede? - chiese Annika nel dormiveglia.
- Det lyser ur mammas nyckelhål, svarade systern. Hon ska sova. Får jag tända och ta fram mina tabletter? - Mamma ha la luce accesa, si vede attraverso il buco della serratura, rispose la sorella. Ha bisogno di dormire. Ti dispiace se accendo e tiro fuori le mie pillole?
Så fort det var gjort, släckte hon åter och smög sig ut, men stängde inte dörren riktigt efter sig. Annika satte sig upp och lyssnade till de båda rösterna, som nådde henne, utan att hon kunde urskilja orden - den ena jämrande och skrämd, den andra övertalande och lugnande, själv orubbligt lugn och blid. Slutligen tystnade rösterna, bara den jämrande höjde då och då några enstaka ljud. Då allt varit stilla en lång stund, kom Kerstin åter insmygande. Non appena lo ebbe fatto, spense la candela e uscì silenziosamente, ma non chiuse del tutto la porta dietro di sè. Annika si alzò a sedere ed ascoltò, senza riuscirne e a distinguere le parole, il suono delle due voci, l’una lamentosa e spaventata, l’altra suadente e rassicurante, che la raggiungeva appena. Infine le voci tacquero, solo la prima emetteva di tanto in tanto qualche gemito. Quando il silenzio calò del tutto, Kerstin tornò indietro in punta di piedi.
- Hon sover, sade hon. Behöver du kanske också en tablett? - Dorme, - disse. Non è che anche tu hai bisogno di una pillola?
- Det tror jag inte. Jag sover hur ledsen jag är. - Non credo. Non importa quanto triste io sia, riesco sempre ad addormentarmi.
- Det är bra, sade Kerstin gillande och kröp ner under täcket. - Bene, - disse Kerstin in tono di approvazione infilandosi sotto le coperte.
Sedan det hemska budet hade kommit från sjukhuset, att det verkligen var hjärnhinneinflammation, följde dagar och veckor som en mardröm. Den sjuke fick inte ta emot besök, endast per telefon kunde man göra sig underrättad om hans tillstånd. Fru Lisen Dunker var aldrig riktigt närvarande i sitt hem, trots att hon ständigt vankade omkring överallt, i trappor och rum. Hon hade alltid haft svårt att komma ihåg saker och ting - nu glömde hon allt. - För karantänens skull stannade de båda flickorna hemma, och Tilda i köket lät buden sätta sina varor på långt avstånd utanför kökstrappan. Annika var borta liksom modern. Det var inte precis minnet som svek henne, men hon tycktes ha mist all företagsamhet. Då olyckan slår ner som en blixt över världens lyckligaste familj, kommer plötsligt allt att se så meningslöst ut. Kerstin ensam var full av handling, full av kraft, som också räckte åt de andra. Dopo che dall’ospedale giunse la terribile notizia che si trattava effettivamente di meningite, si susseguirono giorni e settimane da incubo. Il malato non poteva ricevere visite, soltanto per telefono ci si poteva informare sulle sue condizioni. In casa, la signora Lisen Dunker non era mai veramente presente, benché facesse continuamente avanti e indietro tra le scale e le stanze. Aveva sempre avuto qualche difficoltà a ricordarsi le cose, ma in quel periodo dimenticava tutto. Le due ragazze rimasero a casa in quarantena e Tilda, in cucina, si assicurava che i fattorini lasciassero le consegne a distanza di sicurezza, ai piedi delle scale fuori dalla cucina. Annika era assente, proprio come la madre. Non era la memoria a venirle meno, ma sembrava aver perso ogni industriosità. Quando una disgrazia si abbatte come un fulmine sulla famiglia più felice del mondo, tutto improvvisamente appare privo di significato. Solamente Kerstin era piena di spirito d’iniziativa, al punto che le sue forze bastavano per tutte e tre.
Då den rödgråtna Annika satt ensam i skymningen inne i deras rum, kunde Kerstin komma in, lägga handen på hennes skuldra och stå så en lång stund alldeles tyst. Hon hade aldrig varit smeksam, Kerstin, och var det inte heller nu. Hon hade aldrig haft lätt för att finna vackra ord och hade det inte heller nu. Men hela hennes väsen utstrålade en seg, stillsam tapperhet, som drog upp de andra ur det formlösa. Quando Annika, rossa di pianto, se ne stava da sola, seduta nella penombra della loro stanza, Kerstin entrava, posava una mano sulla sua spalla e se ne restava lì a lungo, in silenzio. Non era mai stata particolarmente affettuosa, Kerstin, e non lo era neanche in quel momento. Non le era mai stato facile trovare le parole giuste, e non le era facile neanche in quel momento. Eppure, l’intera sua persona emanava una forza tenace e silenziosa che trascinava le altre fuori dall’indefinitezza dell’attesa.
En kväll, då fru Dunker och Annika båda befann sig i vardagsrummet - modern satt vid fönstret med händerna oroligt plockande i knät, dottern stod lutad mot väggen och följde med ögonen visarnas långsamma gång över den gamla moraklockans urtavla - kom Kerstin in med en bok i handen. Una sera in cui la signora Dunker ed Annika se ne stavano entrambe nel salotto - la madre seduta alla finestra, preoccupata, con le mani in grembo, la figlia appoggiata al muro, con gli occhi che seguivano il lento movimento delle lancette sul quadrante del vecchio orologio - Kerstin entrò con un libro in mano.
- Jag har hittat en sådan förtjusande bok, sade hon. Vet ni vad jag föreslår, nu när vi får hålla oss hemma om kvällarna? Jo, att en av oss läser högt, medan de andra handarbetar. - Ho trovato un libro così bello, - disse. - Sapete che cosa potremmo fare, già che dobbiamo starcene a casa tutte le sere? Una di noi potrebbe leggere ad alta voce mentre le altre fanno i lavori di casa.
Fru Dunker smålog vemodigt, men för att inte göra Kerstin ledsen samtyckte man. Kerstin började läsa själv. Hon hade ett jämnt och redbart sätt att läsa, och boken var i sig själv fängslande nog. De andra hörde på över sina handarbeten, i början förstrött, sedan intresserade. La signora Dunker sorrise tristemente, ma per non turbare Kerstin si disse d’accordo. Fu Kerstin stessa ad iniziare. Il suo modo di leggere era piano e regolare, ed il libro era avvincente già di per sé. Lavorando, le altre due si misero in ascolto, dapprima di malavoglia, poi con crescente interesse.
- Jag är så trött i halsen i dag, förklarade Kerstin en kväll, sedan hon läst en stund. Nu kan du fortsätta ett tag, Annika. Jag måste för resten stoppa ett par strumpor. - Ho la voce tanto stanca oggi, - disse Kerstin una sera dopo aver letto per un po’. - Ora potresti continuare tu, Annika. Tra l’altro devo aggiustare un paio di calze.
Annika tog vid. Hon var för otålig i sin läsning, flög över raderna, stakade sig, stammade och läste fel. Till slut blev det för mycket för fru Dunker. Hon hade i sin ungdom gått i Dramatens elevskola och visste, hur man egentligen borde behandla svenska språket. Annika prese il posto della sorella, ma era troppo impaziente nella lettura, incespicava, balbettava e sbagliava a leggere. Alla fine la signora Dunker perse la pazienza. Da giovane aveva frequentato una scuola di teatro e sapeva come ben trattare la lingua svedese.
- Du slarvar, Annika, sade hon. Ge mig boken, så får du fortsätta med din välsignade jumper. - Non ti impegni, Annika, - disse. - Passami il libro e continua con quel benedetto maglione.
Och de båda flickorna lyssnade med uppriktigaste beundran och allt livligare intresse till fru Dunkers dramatiska sätt att föredra de laddade samtalen. Då klockan slog läggdags och man lade bort boken, lyste två skära rosor på den gamla damens kinder och hennes ögon hade fått glans. E così le due ragazze si misero ad ascoltare, piene di ammirazione e con interesse sempre più vivo, quei dialoghi che la signora Dunker recitava con tanta intensità. Quando si fece ora di andare a letto e il libro fu riposto, le guance dell’anziana signora avevano preso colore ed i suoi occhi brillavano.
- Jag riktigt skäms, sade hon, men jag har faktiskt haft ett sådant nöje av det! Lova att jag får läsa en bit i morgon också! - Mi vergogno a dirlo, disse, ma mi sono così tanto divertita! Prometti che mi lascerai leggere un pezzo anche domani!
- Ja, om jag får laga dina nattlinnen i stället! sade Kerstin. Och det fick hon. - Certamente, se mi lasci la tua camicia da notte da rammendare! - disse Kerstin. E così fu.
Så kom fru Dunker en morgon in till sina döttrar, som i vardagsrummet väntade på den dagliga rapporten från sjukhuset. Una mattina, la signora Dunker raggiunse le figlie in salotto, dove attendevano il bollettino giornaliero dall’ospedale.
- De - de säger, att han är utom all fara nu, sade hon tonlöst. - Dicono… dicono che è fuori pericolo, - disse sottovoce.
- Mamma! skrek Annika till med fasa i rösten. De hade aldrig talat om saken, hon och Annika. Ännu mindre hade läkaren sagt något åt det hållet. Men båda hade tydligen ändå haft klart för sig, att hjärnhinneinflammation brukade sluta med döden - eller sinnessjukdom. Fru Dunker hade dagar och nätter igenom hållit en förfärlig tanke på avstånd, en som trängde sig på men som inte fick tänkas till slut: “Vilket skulle du helst vilja…?” - Mamma! - strillò Annika con l’orrore nella voce. Non ne avevano mai parlato apertamente, lei ed Annika, né tantomeno il medico, ma entrambe sapevano bene che la meningite si concludeva solitamente o con la morte, o con la pazzia. Giorno e notte, la signora Dunker aveva cercato di tenere a bada un pensiero terribile, che però s’insinuava continuamente ed alla fine non poteva essere pensato: “Quale delle due cose preferiresti…?”
Då Annika skrek till, hade Lisen Dunker riktat sina ögon mot Kerstin, i en vild förhoppning att åtminstone inte hon skulle förstå det hotfulla glädjebudskapet. Men Kerstins min sade, att också hon visste. Ett snabbt, dödligt allvar gick som ett ryck över hennes unga ansikte och var borta igen. Ingen sade något, och tystnaden i det soliga rummet var tryckande, själva moraklockans ticktack var fullt av skrämsel, där den mätte den korta fristen mellan dem och framtiden. Al grido di Annika, Lisen Dunker aveva rivolto lo sguardo verso Kerstin, nell’assurda speranza che almeno lei non comprendesse quanto minacciosa fosse in realtà la buona notizia. Ma il volto di Kerstin indicava che anche lei sapeva. Per un istante, un’espressione terribilmente grave le si disegnò sul volto, ma subito dopo scomparve. Nessuna disse nulla, ed il silenzio nella stanza assolata era opprimente; persino il ticchettio dell’orologio, che misurava il breve tempo che le separava dal futuro, era pieno di angoscia.
Det första som sades kom från Kerstin, med hennes lugna jämna röst: La prima a parlare fu Kerstin, che disse con voce calma e ferma:
- Sa de något om när han skulle få komma hem? - Hanno detto niente su quando potrà tornare a casa?
- Nej, svarade modern kort, och hon kunde inte hjälpa, att hon tyckte Kerstin var hjärtlös. Vem kunde veta, om han alls skulle komma hem mer, trots att han var räddad till livet? Och om han kom - hur skulle det bli? - No, - rispose la madre sbrigativamente, e non poté fare a meno di pensare che Kerstin era senza cuore. Chissà se sarebbe mai potuto tornare a casa, pur avendo salva la vita? E se fosse tornato, come sarebbero andate le cose?
Första gången de besökte honom, var det hon och Kerstin som reste in. Annika vågade inte. Ute i korridoren grep fru Dunker sin dotter i armen och sade med kvävd röst: La prima volta che andarono a trovarlo, furono solo lei e Kerstin a raggiungerlo. Annika non ne aveva il coraggio. Ancora nel corridoio, la signora Dunker prese la figlia per il braccio e, con voce soffocata, disse:
- Gå in först, Kerstin. Jag kan inte. Jag vet ju inte… - Entra prima tu, Kerstin. Io non ce la faccio. Non so se…
Dotterns långa smärta gestalt dök in genom sjukrumsdörren, medan Lisen Dunker sjönk ner på en bänk, utan en tanke i sin hjärna, utan att se och utan att höra. Men bara en kort stund efteråt stod Kerstin åter bredvid henne, strålande över hela ansiktet, fastän tårarna strömmade över kinderna. Quando la figura alta e snella della figlia attraversò la porta della stanza d’ospedale, Lisen Dunker si accasciò su una panca con la testa vuota. Non vedeva e non sentiva. Ma poco dopo, Kerstin tornò da lei, col volto raggiante, nonstante lacrime le scendessero sulle guance.
- Du kan lugnt gå in, sade hon. Han är alldeles som vanligt, fast förfärligt matt. Du får inte vara inne länge. - Puoi entrare tranquilla, disse. È quello di sempre, anche se è veramente esausto. Non potrai restare lì troppo a lungo.
Doktorn bekräftade, att Georg Dunker hade gått igenom den hemska sjukdomen utan annat men än en lätt lomhördhet, som sannolikt också skulle ge med sig så småningom. Så ovanlig som familjen hade föreställt sig var denna lyckliga utgång tydligen inte. Anche il medico confermò che Georg Dunker aveva superato la terribile malattia con nient’altro che una lieve sordità, che era peraltro probabile si sarebbe pian piano risolta. Un tale esito favorevole, evidentemente, non era tanto insolito quanto i familiari si prefiguravano.
Men den kvällen bröt Kerstins styrka samman för första gången. Hon fick ett våldsamt gråtanfall, och det var Annika, som nu fick trösta och vara tillflykt. Liksom de romerska diktatorerna nedlade Kerstin Dunker sitt kortvariga välde, så fort farans tid var över. Quella sera, però, Kerstin crollò per la prima volta. Ebbe una violenta crisi di pianto, e fu Annika a doverla consolare e darle conforto. Come il dominio dei dittatori romani, il regno di Kerstin Dunker finì non appena passato il pericolo.
En vacker sommarkväll åtskilliga månader senare var familjen samlad i trädgården tillsammans med den trogna grannen fru Ridell. Borta vid knuten stod Georg Dunker, försjunken i sin vackra blommande delphinium, och man passade på att förundra sig över hans spänstighet. Så gled samtalet, som så lätt hände, in på de förfärliga veckorna i våras. Una bella sera d’estate, qualche mese dopo, la famiglia si era riunita nel giardino assieme alla cara vicina, la signora Ridell. Georg Dunker se ne stava in un angolo, immerso nel suo splendido delphinium in fiore. Le donne non poterono fare a meno di commentare la sua buona ripresa. E così, come accadeva spesso, la conversazione tornò sulle terribili settimane della primavera passata.
- Och du, Kerstin, sade fru Ridell, du som var så otroligt modig och duktig, har jag hört - trodde du verkligen hela tiden, att det skulle gå så bra som det gick? - E tu, Kerstin, - disse la signora Ridell, - mi dicono che sei stata così incredibilmente forte e coraggiosa: eri davvero convinta sin dall’inizio che le cose sarebbero andate a finire così bene come poi sono andate?
- Det vet jag inte, sade Kerstin förlägen. Nej, det trodde jag nog inte alls egentligen. För resten vet jag inte vad jag trodde. Det var ju inget att tro, man kunde ändå inget göra. Annat än gå tvärsigenom. - Non so, - rispose Kerstin imbarazzata. - No, niente affatto, in realtà. Del resto non so bene cosa mi passasse per la testa. C’era ben poco da pensare, non c’era niente che potessimo fare, a parte andare avanti.
- Ja, sade Lisen Dunker och smålog mot fru Ridell, det finns så underliga - plantor i Vår Herres hage. De vanliga sorterna, som är du och jag och många andra, de behöver sol och värme, om de ska slå ut. Men så finns där andra, som har bra nog mycket mer komplicerade fordringar för att kunna blomma. - Già, - fece Lisen Dunker rivolgendo un sorriso alla signora Ridell, ci sono piante così strane nel giardino di Nostro Signore. Le più comuni, come noi due e molti altri, hanno bisogno di luce e calore per prosperare. Ma ce ne sono altre che fioriscono solo in condizioni molto più complesse.
Kerstin rodnade. Hennes korta glansperiod hade givit henne ett självförtroende, som hon förut saknat, och det hade tinat upp henne och gjort henne mer tillgänglig och meddelsam. Förr i världen skulle hon då aldrig kunnat svara så som hon nu gjorde: Kerstin arrossì. Il suo breve momento di gloria le aveva dato una fiducia in sè stessa che prima le mancava, l’aveva resa più sciolta, più disponibile e comunicativa. Prima non avrebbe mai risposto come fece allora:
- Ja - nu vet jag åtminstone, att jag vill bli något påfrestande. Inte vet jag riktigt vad, det klarnar kanske så småningom - men det får i alla fall inte vara för lätt. - Sì. ora so, per lo meno, che nella vita voglio fare qualcosa di impegnativo. Non so bene cosa, forse lo capirò col tempo, ma non sarà nulla di troppo facile.